jennyhelena

Nu verkar det som att jag har sysselsättning ett par veckor framöver. Jag ska få skriva! Det bästa jag vet ... men tänk om jag inte kan. Direkt efter att jag hade fått veta vad jag ska pyssla med så kom nervositeten och osäkerheten krypandes. Skrivkramp redan innan jag börjat skriva. Hur är det möjligt? Jag som vill skriva, det är ju det jag kan. Eller? Fan vad drygt, jag måste leta fram lite självförtroende.

Jag vill ju ha något att göra. Jag vill ju skriva. Jag vill ju ha pengar. Men ... varför dyker ordet men hela tiden upp i mitt huvud? De enda ord som förekommer mer frekvent i mitt huvud är: tänk om. Tänk om det blir dåligt, tänk om jag misslyckas, tänk om ...

Jag får ta och skärpa mig. Har aldrig misslyckats med något än så länge (förutom magisteruppsatsen då men den ser jag snarare som ofärdig än misslyckad). Varför skulle jag inte kunna klara av några simpla skrivgrejer? Jag måste.

Jag får börja med att bygga upp en fasad. Jag får låtsas att jag tar det med en klackspark. Lyckas jag lura någon annan så kanske jag lyckas lura mig själv. Hoppas. Jag ska fan i mig prestera. Så fort jag börjar tvivla på min självsäkra fasad ska jag lyssna på The show must go on med Queen och på så sätt övertyga mig själv om att hålla skenet uppe. Efteråt kanske jag inser att om jag kan lyckas genom ett sådant falskspel så kan jag lyckas även utan att låtsas. För jag kan ju, det vet jag.

Liten blir stor
Skakig blir trygg
Det är vad jag tror
Men än så är jag skygg

Rädsla blir hopp
Hot blir möjlighet
Snart är jag på topp
Jag tror ... jag vet

Tjing tjing and goodbye
Sometimes everyone has to lie