jennyhelena

... sanning: Det blommar!

... fråga: Vem vill sova en kväll som denna?

... ord: Gräsmattsklippningsdoft

... känsla: Sommarglädje :)

... nej: Trafik

... uppmaning: Skratta mer


Trots att kvällen är helt perfekt så måste jag sova nu.
Trött som få, till sängs jag gå.

Jag vill vara utomhus. Hela tiden! Men för det mesta är jag inte det. Vad ska jag hitta på där ute? För mig själv. 

Förresten så har jag tappat bort vad jag vill. Jag tror att jag vill saker som jag kanske egenligen inte alls vill. Bara för att jag påverkas så mycket av min omvärld liksom. Jag ska bli bättre på att stanna upp och fundera på vad jag vill. Vet helt säkert att jag vill vara utomhus hela tiden. Ingen tvekan om det.

Så, please, kan någon rasta mig?

En ljus dag i slutet av maj gick jag lite tidigare från jobbet. Stannade till på första bästa uteservering, beställde en öl och fick snart sällskap av några vänner som slog sig ner vid bordet. Vi fick en bit mat, njöt av solen och pratade lagom avslappnat om näringslivets utmaningar de närmsta åren. Spontana idéer blandades med genomtänka lösningar och allt eftersom ölen gjorde sitt till dök en och annan halvgalen tanke upp. Eftermiddagen blev kväll och samtalet övergick till att handla om förändringar. Stora som små, positiva såväl som negativa. Vad vi kom fram till kan jag inte svara på. Säkerligen var alla överens om att överge sin rädsla för förändringar. Om någon av oss har lyckats med det låter jag vara osagt. Men visst kan alla som vet något om livet, om världen och om mänskligheten säkert säga att det är viktigt att vara öppen för förändringar. Att välkomna och försöka acceptera.

En ljus dag i slutet av maj gick jag lite tidigare från jobbet. Tog vägen förbi affären för att eventuellt bli inspirerad att laga en god middag till mig själv. Mötte några vänner och strosade i lugn och ro genom stan. Vi slog oss ned på ett café och myste med kaffe och godsaker. Jag vet inte riktigt om vi pratade om någonting alls. Efter en stund märkte jag att jag satt där ensam. Inte för mig själv men verkligen ensam. De förändringar som jag har ställts inför kändes inte så välkomna just där och då. Jag skulle aldrig någonsin vilja ändra något men jag har ibland svårt att acceptera att det är som det är.

Jag hoppas att jag ibland får slira och vara egoistisk, tänka tillbaka på det som har varit och sakna det. Jag hoppas att ingen klandrar mig. Det finns saker som jag tycker är totalspännande, superviktiga och galet intressanta ... men som ter sig som nonsens i jämförelse.

Tog en sweet cykeltur till affären. Solen strålade och jag blev på ett strålande humör :) Hade jag varit mindre lat hade jag cyklat längre men det får bli en annan dag minsann. Kan inte vara Sporty spice jämt och ständigt (försök ignorera ironin i det om du kan). Jag vet inte hur det har gått till men många lever i tron att jag är sportig. Sanningen är att jag älskar att leka. Ibland råkar leken vara i form av sport eller träning.

Just ikväll leker jag inte. Ska knapra vidare på de supergoda vildhallongodisarna som jag fick av Ulrica.

Dagens fråga: Varför berättar folk saker för mig som jag redan vet?
Dagens svar: Jag tror inte att folk vet att jag redan vet allt.

Mer sol.

Vet inte om jag bara tycker synd om mig själv eller om det faktiskt är synd om mig. Jag vill bli prioriterad, tagen på allvar och jag vill vara mindre ensam. Men jag kommer aldrig först. Och jag tas inte på allvar. Häromnatten låg jag sömnlös och tänkte på ingenting när jag plötsligt fick jordens sammanbrott. Jag var totalt uppriven och kände att hela världen vände mig ryggen. Så är det förstås inte men just då var det så jag kände. Det var nog en hög samlade känslor som inte rymdes längre. Det var nog bara så. Det gick ju över och det känns bättre nu. Men det gnager ändå kvar i mina tankar det här med att många behandlar mig som om jag inte har några känslor. Det suger faktiskt. Jag är ganska säker på att ingen gör det för att vara elak eller ens tänker på det ... men likt förbannat händer det. Jag vet att ingen annan kan veta hur jag känner om jag inte berättar det men jag vet också att jag inte kan ändra vissa saker och att det inte alltid är så enkelt som att bara berätta.

Well, well. Jag är som sagt inte kvar i jordens sammanbrott och jag deppar ogärna längre än en kvart. Men det är alltid skönt att skriva av sig sådant som kräver onödig tankeverksamhet och energi.

Nu är det så att jag har en härlig helg att se fram emot och jag kommer att vara allt annat än ensam.
Dessutom har kompisfamiljen fått ännu ett efterlängtat tillskott och det går inte att känna sig annat än glad :)

Solen värmer.