jennyhelena

Som planerat blev denna dag betydligt trevligare än gårdagen. Inte perfekt men bra i alla fall. Alltid något.

Jag måste lägga in en högre växel nu, ska iväg med en arbetsansökan ikväll. Jag vill ha det jobbet! 

Dagens motto (tyvärr): Kom som du är!

Innan februari är slut SKA jag komma fixad och fin till jobbet en dag. Det känns bedrövligt att komma okammad och nyvaken varenda dag.

Over and out

Jag blir så förbannad på folk ibland. Folk som gör min dag dålig helt utan anledning. Bara en enda person av de tiotal jag har varit i kontakt med idag - endera för att ge eller få service - har varit trevlig på ett sätt som gjorde mig glad. Det betyder inte att alla andra var direkt otrevliga. Men ni fattar. Har människor det så jävligt att det är svårt att ta fram ett leende? Inte vet jag men det blir ju en ond spiral av det här. En sur och ohjälpsam tant fick mig på dåligt humör vilket antagligen ledde till att jag har spridit en och annan bisterhet vilket i sin tur kanske gjorde någon på halvgrinigt humör. Värdelöst. Tur att det fungerar på samma sätt med leenden i alla fall.

Jag känner mig hårt grinig just nu. Som en bittermandel som inte fick vara med i kakan. Sur som en vidrigt gammal disktrasa. Inte nog med att det saknas glädje bland folket ... jag fick några förbannade skitnålar idag ... jag fick trycka in nålen och det gjorde ont. Jag hatar sprutor. Det tänker jag fortsätta med. Idag är jag tjurig och tvär.

Men ändå ... jag ska sudda bort min sura min innan dagen är slut. Jag vägrar att vara så här. Fortsätter jag kommer jag till slut att vara nedgrävd och begraven i min självömkan (för det är egentligen det all min ilska handlar om idag).

Varför kommer sådana här dagar? Jag var ju på väg uppåt, verkligen uppåt för första gången på länge. Tur att det är en ny dag snart.


Mörka tankar, bistert sinne
Livet innan finns inte i mitt minne
...

Jag kan inte minnas hur det är att inte ha diabetes. Jag tänker på det som ett slags tidigare liv där jag var en annan person. Jag kan inte känna hur det kändes. Kan inte veta hur det var.

Imorgon är en ny dag ... då är jag tillbaka på rätt spår igen.

Det är så enkelt att må bra. Så lätt att genom små förändringar bli en lyckligare människa. Jag, som det geni jag är, och min lika kloka vän pratade om det igår. Vi konstaterade snabbt att det verkligen inte behöver vara svårt att styra upp sitt liv till att bli lite bättre. Vi hade de perfekta lösningarna på hur än den ena, än den andra skulle kunna ändra sitt leverne för att må bättre. Vi hade till och med perfekta lösningar till oss själva. Enkelt. Men förbannat svårt. Jag verkar alltid hamna i konflikten mellan teori och praktik. Att veta vad man ska göra är inte så svårt, att veta hur man ska göra det är inte heller svårt men att verkligen göra det är ibland rent utav omöjligt.

Efter det snillrika samtalet igår blev jag än mer övertygad om det jag länge har fruktat ... om jag inte styr upp mitt liv snart kommer jag att sluta som en bitter och fet rugguggla. De två egenskaper jag sist av allt vill kännas vid. Bitter och fet. Kan det bli värre? Inte i min värld.

Nej, nu lyfter jag mitt glas och hurrar för livets glädjeämnen! Tänk på sånger så vackra, hav som svallar. Tänk på naturens skönhet och alla vackra människor. Tänk på skratt, tänk på kärlek. Tänk på att livet är fantastiskt, nu och för alltid. Vad härligt det är att leva (trots allt).

Om livet är lite jävligt ibland så är det bara för att det ska vara så. Utan motgångar, inga framgångar. Utan gråt, inga skratt .... och så vidare. Ni vet.

Kärlek och glädje till alla!

Jag är så himla trött idag. Efter en dramafylld helg och en fullt-upp-vecka (jag vet att det bara är onsdag) så känner jag mig lite sliten. Både i kropp och själ. Det blir till att sova tidigt ikväll. Jag tror det tog på krafterna att festa till i söndags men vad gör man annars när man sitter fast i Hudiksvall på grund av snöstorm? Mina kärleksbekymmer, eller vad jag ska kalla det, tog definitivt på krafterna. Det är jobbigt för huvudet att lära in en massa saker på jobbet och det tär att tänka på uppsatsen. Det är inte konstigt att jag är trött idag.

Bredvid mig ligger Lipton och gnäller oavbrutet. Han vill ut och ragga. Det kan inte vara lätt att vara hund alla gånger. Jag får nog dra på mig kängorna och ge mig ut i kylan. Sweet att det är snö i alla fall = )


Det är inte lätt när det är svårt

Gnissel, prassel och fnitter, Varmt, kallt och varmt igen. En luftmadrass som stinker gummi och en kropp som protesterar. Mina två nätter på luftmadrass på regementet i Falun kan beskrivas så här: Jag sov för att jag var dödligt trött, inte för att det var skönt.

Helgen i Falun har kantats av skratt, tårar, spänning, ilska, förhoppningar och nerver. Cuplivet är underbart men hårt. Jag har pendlat mellan att vara zombie och hysterisk tränare som vill, vill, vill ...
Klart att det knäcker en. Cuplivet är underbart!

Vi började bra ... dalade lite ... ryckte upp oss rejält ... och sjönk till botten. Stress, krämpor och förkylningar satte en otrevlig punkt på helgen. Men jag ska försöka ta med mig det som var bra. Nu är det bara att träna vidare och utvecklas. Vi ska bli bättre när vi är som bäst. Vi måste bli bättre när vi är som sämst. Finns det någon som är bra på den psykologiska biten (=den viktigaste biten) när det gäller idrottsprestationer? Hjälp mig!

Livet i övrigt ...
Jag blir galen på telefonkontakt!! Snart får jag veta mer. Finns något? Jag hoppas ...

Godnatt 

Det finns hur mycket som helst att göra. Tusen vägar att välja. Och jag funderar, och funderar ... och funderar lite till. För jag kan inte bestämma mig. Medan jag velar fram och tillbaka hinner resten av världen tusentals mil, och jag står stilla. Inte helt förstås. Jag som person utvecklas hela tiden men det är kanske inte det optimala att ha som det senaste årets erfarenhet i ett cv. Möjligen går det att visa på fördelarna med mitt långa sysslouppehåll om jag får komma på en arbetsintervju men det går knappast i ett cv eller personligt brev ... vilket innebär att jag inte kommer att få gå på någon intervju. Därför önskar jag nu att någon bestämmer vad jag ska göra. Skicka iväg mig någonstans eller tvinga mig att söka jobb jag inte vill ha (men kan få). Gör något!

Min beslutsångest handlar egentligen om den ständigt pågående matchen: Hjärna vs. Hjärta.
Förnuft eller känsla ... vilken sida vinner? Ingen såklart. Det är konsekvensen av att jag aldrig kan bestämma mig. Ärligt talat så vill jag ju inte att någon annan ska fatta mina beslut så det här är, som jag säkert skrivit hundra gånger redan, något jag måste jobba på. (Men gör det då pucko!)

Dagens lärdom: Tänk först, fråga sedan
Dagens ska: Fatta minst ett beslut utan att tänka så mycket.

Imorgon bär det av till Falun på handbollscup!! Hoppas, hoppas att det går bra!