jennyhelena

Jag blir så förbannad på folk ibland. Folk som gör min dag dålig helt utan anledning. Bara en enda person av de tiotal jag har varit i kontakt med idag - endera för att ge eller få service - har varit trevlig på ett sätt som gjorde mig glad. Det betyder inte att alla andra var direkt otrevliga. Men ni fattar. Har människor det så jävligt att det är svårt att ta fram ett leende? Inte vet jag men det blir ju en ond spiral av det här. En sur och ohjälpsam tant fick mig på dåligt humör vilket antagligen ledde till att jag har spridit en och annan bisterhet vilket i sin tur kanske gjorde någon på halvgrinigt humör. Värdelöst. Tur att det fungerar på samma sätt med leenden i alla fall.

Jag känner mig hårt grinig just nu. Som en bittermandel som inte fick vara med i kakan. Sur som en vidrigt gammal disktrasa. Inte nog med att det saknas glädje bland folket ... jag fick några förbannade skitnålar idag ... jag fick trycka in nålen och det gjorde ont. Jag hatar sprutor. Det tänker jag fortsätta med. Idag är jag tjurig och tvär.

Men ändå ... jag ska sudda bort min sura min innan dagen är slut. Jag vägrar att vara så här. Fortsätter jag kommer jag till slut att vara nedgrävd och begraven i min självömkan (för det är egentligen det all min ilska handlar om idag).

Varför kommer sådana här dagar? Jag var ju på väg uppåt, verkligen uppåt för första gången på länge. Tur att det är en ny dag snart.


Mörka tankar, bistert sinne
Livet innan finns inte i mitt minne
...

Jag kan inte minnas hur det är att inte ha diabetes. Jag tänker på det som ett slags tidigare liv där jag var en annan person. Jag kan inte känna hur det kändes. Kan inte veta hur det var.

Imorgon är en ny dag ... då är jag tillbaka på rätt spår igen.