jennyhelena

Har återupptagit förra årets beroendeframkallande sysselsättning; stickning. Det är utomordentligt nödvändigt för mig att sticka (utomordentligt nödvändigt skrev jag bara för att jag hörde uttrycket på tv idag och det lät så knäppt. Hur ofta hör man någon som säger så egentligen?)

Jag har inte kommit längre än till halsduksstadiet ännu. Trular alltså på i samma anda som ifjol men trivs bra med enkelheten i att sticka en halsduk. Den blir fin och bra.

Här kommer ett fint rim om min blivande halsduk 
(oj, tänk vad gärna jag hade bytt ut ordet halsduk till make (... då hade jag givetvis bytt ut rimmet också:-))

Rosa och röd ska den inte bli
Kanske svart och vit
Garanterat alltid utan kli
Passar både hit och dit

Auf wiederhören!

Min helg i Stockholm blev framflyttad så jag är hemma jag. Det var nog ganska bra för jag känner mig inte så kry. Hela denna helg ska jag därför ägna åt att göra så lite som möjligt (förutom städning och jobbsökning då).

Ikväll ska jag laga en riktigt mumsig middag och till den ska jag dricka litervis med vatten. Ska stoppa i mig så mycket nyttigheter som jag bara kan och sedan ska jag sova gott och länge.

Nu börjar det bli dags att leta fram dammsugaren, golvmoppen och städarhumöret. Lite schysst musik till och många korta vilopauser så ska det nog gå vägen. Jag tror att det får bli Supersci, Miss Li och lite blandad country. Kommer garanterat pigga upp mig lite och göra städningen roligare.

Måste snart fixa en ny router eller föröka klura ut varför det trådlösa nätverket inte fungerar ... jag blir galen på att inte kunna sitta vid min älskade dator.

Well, well ... ha det gott alla!

... och trivs med det! Till helgen blir det minisemester hos Lisa i Stockholm!

Det verkar som att jag börjar komma igång med jobbsökandet igen. Hoppas, hoppas att det är annat som kommer igång också. Till exempel intresset från arbetsgivare, kärleken, lägenhetssökandet ... osv. Livet i stort skulle jag kunna säga. Helst så vill jag förstås inte att en arbetsgivare i Skellefteå vill ha mig samtidigt som jag hittar kärleken och en lägenhet här i Sundsvall. Allt ska helst klaffa ...
Händer sådant i verkligheten?

Hursomhelst ... ikväll ska jag sätta mig ner och förbereda utvecklingssamtal med handbollstjejerna. Ska lista några saker som jag vill att de funderar på innan samtalen. Det blir kul och intressant att se vad jag får ut av samtalen. Ibland är tjejerna lite svåra att få och prata (men oftast pratar dom så mycket att jag får ont i öronen). Jag måste lägga upp en strategi för min samtalsteknik. Det blir nästan som att förbereda och coacha en match :-)

So long!

Det tål att konstateras en gång till. Jag vet ingenting om någonting. Helt fucked up liksom.

Endera aldrig eller så nu ...

Känner mig fantastiskt inspirerad och kreativ idag. Problemet är att jag sågar alla mina idéer totalt. Brist på talang eller brist på självförtroende?

Verkar jag alltid så här himladens deppig? Jag är inte nere, inte knäckt, inte slagen. Bara lite vilse och det är min vilsenhet som kommer till uttryck här.

Ciao

sa Jenny aka absolutensamfastkanskeändåinte

Hemma igen efter en intressant helg i Kalix ...

En stackars mobiltelefon blev överkörd, den lördagsledige Kalixtandläkaren fick rycka in och fixa en knasig tandställning och ambulanspersonalen fick skjutsa en av våra spelare till sjukhuset. Som om den inte dramatiken skulle räcka ... tänk er själva att spendera helgen med elva fjortonåriga tjejer. All drama.

Dramatiken följde även med under våra matcher. Totaljämnt i alla tre matcher fram till paus. Sedan hände något och vi lyckades inte hela vägen fram. Lite för många stolpskott, lite för många bortslarvade kontringar och en lite för bra målvakt i Kalix.

Idag känner jag mig aningen bitter och rejält trött men faktiskt riktigt taggad inför matcherna i Östersund nästa helg. Mindre taggad är jag när det gäller den 2årsplan jag ska slänga ihop nu. Får se vad jag kan få till av det jag och Micke kom fram till.

So long

Imorgon klockan 05.00 går bussen mot Kalix. Det är dags för steg 1 i flick-sm. Hoppas, hoppas, hoppas att det går bra för oss! Tror att jag är mer nervös än tjejerna just nu. Måste hålla mig lugn och ge ett säkert intryck.

Det blir en rolig helg tror jag! Lite synd att resan är så lång men det får det vara värt.

Måste platta luggen, packa och sova.

Det är den 10 oktober. Luften är kall, vindarna isiga. Hjärtat är varmt.

Tanken svävar bort en stund
Jag drömmer om morgondagen
Vaknar och inser att drömmen är sund
Men känner en klump i magen

... fortsättning följer kanske.

Dagen började med match i Gnarp. Jag kände mig lite nervös inför seriepremiären men det gick bra och vi vann :-)
Spelet var inte lysande från vår sida men stundtals fick tjejerna till riktigt fina grejer. Det värmer i hjärtat när dom spelar fin handboll.

Resten av dagen har jag tillbringat med mina kompisar. Vi tog det lagom lugnt, bara umgicks liksom. Jag har helt enkelt haft en skön lördag. Det är mycket värt med en sådan här dag när vi bara är. 


Nu drar jag mig mot drömmarnas land. Är trött som få.

Var jag än befinner mig så verkar jag vara på den andra sidan. Det är inte alltid gräset verkar grönare där men fortfarande så är den andra sidan alltid den andra sidan. Jag är kanske för kall, för osocial eller för inkompetent. Kanske men det tror jag inte. Det är nog mer bara en känsla jag har av att inte tillhöra det som alla andra tillhör ... vad än det kan tänkas vara. De senaste två åren har jag verkligen kommit långt med mig själv. Jag har utvecklats som person och känner mig starkare än någonsin. Ändå har jag en lång väg kvar att vandra. En omöjlig uppgift att lösa. Ett uppdrag som kanske inte ens borde fullföljas. För vem är jag om jag inte är den jag är? Velig, fundersam, svår och tvetydig. Det är ju jag och det kanske är så det ska vara. Jag trivs bra så fast jag vet att det sätter käppar i hjulet för några av de mål jag har i livet. Typiskt mig. Kluven som få men samlad som ingen. Helt enkelt på andra sidan, oavsett vilken sida jag befinner mig på.

Oh dear, vilket pladder. Så går det när jag skriver utan att tänka. Farligt. Skrämmande. Skulle inte våga läsa vad jag skrivit om jag tillät mig låta orden flöda fritt på riktigt, om jag bara skrev och skrev. Det skulle kunna bli precis vad som helst. Förmodligen ljust, kanske lite mörkt.

Nu ska jag söka jobb. Jag kommer inte att skriva om mina inre strider i ansökningarna :-)

Radera ordet om från min hjärna. Avskaffa alla om-tankar. Jag blir galen på mitt vridande och vändande. Mitt frenetiska tänkande är den jag är men det skulle vara så skönt att slippa tänka. Om så bara för en liten stund.

Allt går så sakta. Jag kommer framåt men blir vansinnig på vägen. Vansinnig på mig själv. Jag har så mycket mer att ge än vad jag ger nu. Och framförallt så har jag oändligt mycket mer att ta.

Snurra min värld men inte mina tankar
Andra väljer riktning när jag bara vankar
Tänk OM det kunde vara annorlunda

Förresten så känner jag mig faktiskt intresserad av någon ...