jennyhelena

Var jag än befinner mig så verkar jag vara på den andra sidan. Det är inte alltid gräset verkar grönare där men fortfarande så är den andra sidan alltid den andra sidan. Jag är kanske för kall, för osocial eller för inkompetent. Kanske men det tror jag inte. Det är nog mer bara en känsla jag har av att inte tillhöra det som alla andra tillhör ... vad än det kan tänkas vara. De senaste två åren har jag verkligen kommit långt med mig själv. Jag har utvecklats som person och känner mig starkare än någonsin. Ändå har jag en lång väg kvar att vandra. En omöjlig uppgift att lösa. Ett uppdrag som kanske inte ens borde fullföljas. För vem är jag om jag inte är den jag är? Velig, fundersam, svår och tvetydig. Det är ju jag och det kanske är så det ska vara. Jag trivs bra så fast jag vet att det sätter käppar i hjulet för några av de mål jag har i livet. Typiskt mig. Kluven som få men samlad som ingen. Helt enkelt på andra sidan, oavsett vilken sida jag befinner mig på.

Oh dear, vilket pladder. Så går det när jag skriver utan att tänka. Farligt. Skrämmande. Skulle inte våga läsa vad jag skrivit om jag tillät mig låta orden flöda fritt på riktigt, om jag bara skrev och skrev. Det skulle kunna bli precis vad som helst. Förmodligen ljust, kanske lite mörkt.

Nu ska jag söka jobb. Jag kommer inte att skriva om mina inre strider i ansökningarna :-)