jennyhelena

...

Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.
 
Bara för att det är så det känns.

Men jag är bra på att tvinga mig in i jobbiga situationer och kliver sedan ut ur var och en av dem lite starkare. Lite mindre sårbar. När jag är hundra år kanske jag vågar visa min briljans för världen. Känner alla så? Vad synd i sådana fall.

I alla fall så är det jobbigt med panikharmoni. Jag vet inte hur jag ska känna eller varför. Jag pendlar mer än Stödeborna. Det kan inte vara hälsosamt.

Fridens liljor

Snälla ni telefonförsäljare sluta ring mig. Eller ring om ni vill men fråga om det är okej att berätta om det ni säljer innan ni pratar oavbrutet i flera minuter. Jag blir galen! Alldeles nyss var jag närmare än någonsin att bara lägga på luren. Hon som ringde mig lät som en maskin. Ett tag visste jag inte om det var en person i andra änden eller om det var ett inspelat meddelande. Trodde inte det var möjligt att prata så länge utan att andas.

Så här är det: Om jag vill ha något så skaffar jag det på egen hand. Från och med nu behöver ingen telefonförsäljare ringa mig. Någonsin!

Dum som jag är så har jag svårt att avbryta och säga hejdå, dum som jag är så har jag inte anmält mig till nix-registret och dum som jag är så har jag ingen nummerpresentatör. Så jag får väl skylla mig själv. Det är väl inte en rättighet att få ha lugn och ro hemma antar jag.

Irriterad. Telefonförsäljare i allmänhet kommer jag inte att inkludera i min uppskatta-varandra-kampanj. Telefonförsäljare som jag tycker om ska givetvis få uppskattning. Det är inte personerna som ringer som jag ogillar, det är själva grejen. Det finns bättre sätt att sälja mer. Det vet jag att det gör.

Det är alldeles för enkelt att klaga. Tro mig, jag vet. Och det är lätt att gnälla på varandra. Det är synd tycker jag.

På sistone har jag hakat upp mig på vanligt, skämtsamt och ibland till och med kärleksfullt gnäll. Det kan kännas så onödigt. Inte för att jag inte kan förstå behovet av att klaga  ... jag gör det ju så ofta själv. Anledningen till att jag har hakat upp mig på det här just nu är att jag blir ledsen när jag hör nära och kära klaga på sina nära och kära. Personer de lever sina liv med. Jag blir ledsen eftersom jag så gärna vill ha någon att leva mitt liv med. Det är så hårt att höra någon gnälla på allt det där jag saknar ... någon som stökar ner, någon som inte tänker likadant, någon som går mig på nerverna ...

Jag startar därför, här och nu, en uppskatta-varandra-kampanj. Först och främst ska jag själv bli bättre på att uppskatta min familj och mina vänner. Sedan ska jag påminna andra om att uppskatta varandra. Tänk vad bra allt kommer att bli! Det fina är att man får så mycket tillbaka själv, det blir helt enkelt en stor god cirkel.

Dagens uppmaning och tanke presenteras i form av total ironi (men med en gnutta allvar och haltande rim):

Hejda dig lite och tänk igen
Är det verkligen viktigt att allt är perfekt?
Kanske tycker du annorlunda sen
När du inser att alla har någon defekt

No offense to anyone.
Med kärlek! Och hur mycket snö som helst :-D
/J

Vet inte hur den här dagen har varit. Mitt humör är totalt oförutsägbart och jag pendlar snabbare än vad jag trodde var möjligt. Därför är det svårt att säga om dagen har varit bra eller dålig. Jag har klippt och färgat håret i alla fall. Det blev som vanligt ungefär. Jag älskar nyfärgat hår! Det känns så bra :-) Och skönt att få bort risigheten.


Det regnar här varannan stund
Tradighet på alla vis
Ingen risk att gå på grund
Men under snön är det is

Godnatt