jennyhelena

Jag tror att jag känner en slags panikharmoni. Panik och harmoni. Harmoni och panik.

Är superstressad över morgondagen. Det är avslutning på kursen i Stockholm. Tåget går klockan 06.13. Presentation. Say no more. Ändå vet jag inte vad jag ska vara stressad över eller varför jag är så nervös. Vad kan hända? Nada. Så jag känner någon slags harmoni också. Och är lugn som få fast jag inte är färdig med förberedelserna.

För mig är det inte att prata inför andra som är det värsta. Nej, det är att visa andra människor vad jag har presterat och hur jag har tänkt. Att riva min mur. Det gör jag nästan aldrig. Många gånger under kursen har jag kommit att tänka på Strindberg ...

...

Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.
 
Bara för att det är så det känns.

Men jag är bra på att tvinga mig in i jobbiga situationer och kliver sedan ut ur var och en av dem lite starkare. Lite mindre sårbar. När jag är hundra år kanske jag vågar visa min briljans för världen. Känner alla så? Vad synd i sådana fall.

I alla fall så är det jobbigt med panikharmoni. Jag vet inte hur jag ska känna eller varför. Jag pendlar mer än Stödeborna. Det kan inte vara hälsosamt.

Fridens liljor