Uppskattning. Ja!
Det är alldeles för enkelt att klaga. Tro mig, jag vet. Och det är lätt att gnälla på varandra. Det är synd tycker jag.
På sistone har jag hakat upp mig på vanligt, skämtsamt och ibland till och med kärleksfullt gnäll. Det kan kännas så onödigt. Inte för att jag inte kan förstå behovet av att klaga ... jag gör det ju så ofta själv. Anledningen till att jag har hakat upp mig på det här just nu är att jag blir ledsen när jag hör nära och kära klaga på sina nära och kära. Personer de lever sina liv med. Jag blir ledsen eftersom jag så gärna vill ha någon att leva mitt liv med. Det är så hårt att höra någon gnälla på allt det där jag saknar ... någon som stökar ner, någon som inte tänker likadant, någon som går mig på nerverna ...
Jag startar därför, här och nu, en uppskatta-varandra-kampanj. Först och främst ska jag själv bli bättre på att uppskatta min familj och mina vänner. Sedan ska jag påminna andra om att uppskatta varandra. Tänk vad bra allt kommer att bli! Det fina är att man får så mycket tillbaka själv, det blir helt enkelt en stor god cirkel.
Dagens uppmaning och tanke presenteras i form av total ironi (men med en gnutta allvar och haltande rim):
Hejda dig lite och tänk igen
Är det verkligen viktigt att allt är perfekt?
Kanske tycker du annorlunda sen
När du inser att alla har någon defekt
No offense to anyone.
Med kärlek! Och hur mycket snö som helst :-D
/J