jennyhelena

En ljus dag i slutet av maj gick jag lite tidigare från jobbet. Stannade till på första bästa uteservering, beställde en öl och fick snart sällskap av några vänner som slog sig ner vid bordet. Vi fick en bit mat, njöt av solen och pratade lagom avslappnat om näringslivets utmaningar de närmsta åren. Spontana idéer blandades med genomtänka lösningar och allt eftersom ölen gjorde sitt till dök en och annan halvgalen tanke upp. Eftermiddagen blev kväll och samtalet övergick till att handla om förändringar. Stora som små, positiva såväl som negativa. Vad vi kom fram till kan jag inte svara på. Säkerligen var alla överens om att överge sin rädsla för förändringar. Om någon av oss har lyckats med det låter jag vara osagt. Men visst kan alla som vet något om livet, om världen och om mänskligheten säkert säga att det är viktigt att vara öppen för förändringar. Att välkomna och försöka acceptera.

En ljus dag i slutet av maj gick jag lite tidigare från jobbet. Tog vägen förbi affären för att eventuellt bli inspirerad att laga en god middag till mig själv. Mötte några vänner och strosade i lugn och ro genom stan. Vi slog oss ned på ett café och myste med kaffe och godsaker. Jag vet inte riktigt om vi pratade om någonting alls. Efter en stund märkte jag att jag satt där ensam. Inte för mig själv men verkligen ensam. De förändringar som jag har ställts inför kändes inte så välkomna just där och då. Jag skulle aldrig någonsin vilja ändra något men jag har ibland svårt att acceptera att det är som det är.

Jag hoppas att jag ibland får slira och vara egoistisk, tänka tillbaka på det som har varit och sakna det. Jag hoppas att ingen klandrar mig. Det finns saker som jag tycker är totalspännande, superviktiga och galet intressanta ... men som ter sig som nonsens i jämförelse.