jennyhelena

Vet inte om jag bara tycker synd om mig själv eller om det faktiskt är synd om mig. Jag vill bli prioriterad, tagen på allvar och jag vill vara mindre ensam. Men jag kommer aldrig först. Och jag tas inte på allvar. Häromnatten låg jag sömnlös och tänkte på ingenting när jag plötsligt fick jordens sammanbrott. Jag var totalt uppriven och kände att hela världen vände mig ryggen. Så är det förstås inte men just då var det så jag kände. Det var nog en hög samlade känslor som inte rymdes längre. Det var nog bara så. Det gick ju över och det känns bättre nu. Men det gnager ändå kvar i mina tankar det här med att många behandlar mig som om jag inte har några känslor. Det suger faktiskt. Jag är ganska säker på att ingen gör det för att vara elak eller ens tänker på det ... men likt förbannat händer det. Jag vet att ingen annan kan veta hur jag känner om jag inte berättar det men jag vet också att jag inte kan ändra vissa saker och att det inte alltid är så enkelt som att bara berätta.

Well, well. Jag är som sagt inte kvar i jordens sammanbrott och jag deppar ogärna längre än en kvart. Men det är alltid skönt att skriva av sig sådant som kräver onödig tankeverksamhet och energi.

Nu är det så att jag har en härlig helg att se fram emot och jag kommer att vara allt annat än ensam.
Dessutom har kompisfamiljen fått ännu ett efterlängtat tillskott och det går inte att känna sig annat än glad :)

Solen värmer.