jennyhelena

Vad det än gäller. Vem det än är. Separationsångesten kommer alltid som ett brev på posten. Jag kan känna separationsångest när jag inser att jag måste släppa en tanke, när jag ska slänga en gammal och ful tröja eller när jag åker hem från mina kompisar. Det slår aldrig fel, separationsångesten kryper fram hela tiden. Jag kan förstå att den finns där i situationer där det kan vara befogat men varför i all världen ska det kännas så jobbigt när jag egentligen inte tycker det är jobbigt?

Det är asjobbigt. Vad i mitt liv har gjort mig till denna kan-inte-slita-mig-från-något-människa?

Nu ska jag sova. Känner lite separationsångest ... dagen är snart slut och jag måste säga hejdå till den nu.

Godnatt,  vi ses aldrig mer du kära onsdag 18 april 2007.