jennyhelena

Jag befinner mig i ett dilemma. Vet inte riktigt vad som styr. Min desperata önskan att inte längre vara så ensam eller min nya insikt om att jag borde ge folk en chans att visa vilka de är (med folk menas givetvis individer tillhörande det manliga släktet).

Ett rent hypotetiskt exempel från vad som skulle kunna ha varit verkliga livet:

Jag träffar Herr X på krogen och vi finner varandra ganska intressanta där och då. Herr X tycker att vi borde ses igen. Jag vet inte riktigt om jag håller med. Mina krav och förväntningar på män höjdes drastiskt efter att jag i höstas bekantade mig med Herr O. Så jag skjuter mötet med Herr X framför mig ett tag, låter det vara liksom. Men kommer då plötsligt till insikt, det måste vara helt galet att inte ge Herr X en chans att visa vem han är. Något hade han ju som jag föll för (även om det inte alls var i närheten av vad Herr O hade). Hmm. Jag tar mig i kragen och bestämmer tid och plats med Herr X till slut. Kanske en fin kille det där. Och det kan knappast vara värre än att det visar sig att han inte har den där speciella O-faktorn. Ja, vad gör det? Då får jag väl berätta det för honom. Mitt i allt grubbleri inser jag en sak till; tar jag för givet att Herr X kommer falla pladask för mig och bli olyckligt kär om jag kommer fram till att jag inte är intresserad? Vilket jävla antagande. Nåväl, dilmmat i detta rent hypotetiska exempel från vad som skulle kunna vara verkligheten är helt enkelt det att jag inte vet om det var min insikt om att ge Herr X en chans som fick mig att slutligen bestämma mig för att träffa honom eller om det helt enkelt är min desperata önskan att slippa ensamheten en stund.

Observera! Med ensamhet menas i detta sammanhang inte frånvaro av familj och goda vänner.

Nu måste jag sova. Det blev ju sent det här.
Jag ser i alla fall fram emot en (förhoppningsvis) trevlig lunch med Herr X.