jennyhelena

Jag är en typisk medelmåtta. Möjligen en medelmåtta med några plus i kanten. Bra på mycket men inte bäst på något. Jag har ingen medfödd talang men har heller inte haft stora problem med något. Jag vill inte vara en medelmåtta. Det är tråkigt och det stör mig. Det som stör mig mest är att jag vet varför jag är, och kommer att förbli, en medelmåtta. Jag är en dålig förlorare, har kort stubin och alldeles för lite tålamod. När jag provar något nytt blir jag arg om jag inte är bäst på en gång. Jag lägger hellre ner än tragglar på. Jag tror ofta att jag är en naturbegåvning men när verkligheten gör sig påmind blir jag såklart irriterad och besviken. Kan jag inte vara bäst vill jag inte vara alls. Det jag saknar är lite jävlar anamma. Kanske är det jag saknar allra mest tron på mig själv. Det blir någon slags krock mellan att jag tror att jag är en naturbegåvning och att jag tror att jag är värdelös. Typiskt mig med sådana kluvenheter. Men nu vet ni i alla fall vaför jag inte är bäst.

Just nu gör livet ont. Jag befinner mig faktiskt i en situation där jag inte tänker ge upp ... jag ska traggla på ett tag till och förhoppningsvis kommer jag till slut att nå mitt mål. Men mitt mål är nog inte lika övertygad om att jag kommer lyckas. Men jag kan inte bara släppa den person som har fått mig att känna något igen. Han som väckte mitt hjärta. Jag måste försöka. När jag väl bestämmer mig för något så brukar jag få som jag vill. Jag är nog lite bortskämd och där finns ännu en förklaring till att jag inte är bäst ... jag har haft det för lätt i livet och inte behövt kämpa för något. 

Jaja, livet går framåt och uppåt.