Ensam, gammal, trött

Jag tror att vi är några nu. Några som känner oss ensamma, gamla och trötta. Ensamma fastän vi egentligen är allt annat än det. Gamla fastän vi knappt kommit halvvägs till att vara halvgamla. Trötta fastän vi inte gör så himladens mycket. Det kan verka konstigt men så tror jag att det är. Och det måste styras upp. Snarast!

För att styra upp det lite ska jag sluta stressa över bagateller som ...

... att jag aldrig kommer få de jobb jag verkligen vill ha
... att tiden går sjukt fort
... att jag inte har någon att kramas med varje dag

Vilken melankoli. Oh dear ...

Bits and pieces of irony, alright

Rimligheten har vilat länge nu. Men när du minst anar det är den tillbaka :- )





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback