jennyhelena

Tänk att något kan vara så fantastiskt underbart och alldeles perfekt. Lyckan är obeskrivbar och glädjen oändlig. Tänk att jag inte kan låta bli att dras med i den underbara känslan. Det går inte att sluta le. Men samtidigt rasar jag inombords. Min olycka verkar växa ikapp med andras lycka. Vare sig jag vill eller inte. Jag känner mig liten och obetydlig. Men ändå otroligt lycklig. Förstå att det är jobbigt att vara jag just nu. Det stormar och jag slits mellan himmel och helvete. Det är bara att bita ihop. Lyckan är trots allt betydligt större än olyckan ... synd bara att känslor inte går att styra. Förnuftet säger till mig hur jag borde känna men det är inte alltid jag lyssnar.

Fy för mig som tycker synd om mig själv. Det borde vara förbjudet. Jag har det alldeles perfekt egentligen, det är skamligt att säga annat.

Nu är det slutklagat. Nästa inlägg blir gladare, och nästa och nästa och nästa ... :-)