jennyhelena

Det är inte helt ovilligt jag skyndar långsamt. Visst blir jag knäpp och trött på mig själv för att jag är så trög men helt ofrivilligt är det inte. Inte alls. Jag tror på att bearbeta i lugn och ro, låta saker växa fram och hinna känna lugnet mellan stormarna. Jag tror att det är bra att fundera lite. Antagligen tar jag det här med att skynda långsamt ett steg för långt i mitt liv. Det är som att jag drar mig fram på ett sandpapper på isen. Så sakta går mitt liv nu och det har det gjort lite för länge. Jag lever med en slags hatkärlek till min långsamhet. Rastlös och sanslöst harmonisk på en och samma gång. Kluven som vanligt. Tvilling som vanligt.

Från mina eviga funderingar över framtiden till nuet ...

Helgen blir trevlig. Eftersom jag är som jag är så orkade jag inte chansa på att få en biljett till Fanfare Ciocãrlia . Alltså for jag inte till Stockholm denna helg heller och det känns tråkigt på många sätt men samtidigt skönt. Istället ser jag fram emot fest imorgon med  vänner som jag träffar för sällan. Förhoppningsvis får jag avsluta helgen med en riktigt bra träning och sedan riktigt mysigt bakismys.

Tarvliga tider
Sinnena svider
Men handen på hjärtat och huvudet på skaft
Livet är ljuvligt och jag samlar kraft

Små, långsamma steg ...