jennyhelena

Jag är bekymrad. Det är alldeles för vanligt att jag ser nöjen som måsten. Eller åtminstone så känns det jobbigt att hinna med saker som att träffa vänner och så. Det blir snarare jag borde än jag vill. Det är inte för att jag inte vill göra roliga saker egentligen, det är snarare ett resultat av den allmänna stress jag känner. Jag som aldrig är stressad. Jag som är lugn av naturen. Det är just det som gör mig bekymrad. Om jag känner mig stressad över att hinna med sådant som egentligen bara är skönt häng liksom ... ja hur står det egentligen till då? Just nu är allt bara svart eller vitt ... endera så är jag hyperaktiv eller så är jag apatisk. Jag inser inte att det bara är sju dagar per vecka och 24 timmar per dygn. Jag tror att jag ska hinna så mycket, ofta gör jag det, men det slutar inte sällan med att jag inte gör någonting. Jag hamnar i ett läge där jag bara orkar sitta i soffan och ägna mig åt så lite som möjligt. När känslan av att jag inte vet i vilken ände jag ska börja infinner sig så är jag som en häst som vägrar framför ett hinder. Jag gör ingenting. Bara vägrar. Och det gör mig ännu mer stressad. Ännu mer bekymrad.

Jag tror att jag har diagnostiserat det verkliga problemet: Jag har för höga krav på mig själv.

Eftersom jag inte klarar av att göra saker halvhjärtat, och inte hinner med att göra allt perfekt, så hamnar jag där i soffan och gör ingenting.

Oj, det här är inte något jag vill att framtida arbetsgivare ska läsa :-) Det bara flög över mig och jag var tvungen att skriva ner det för att se själv hur det faktiskt ligger till. Jag måste slappna av och sänka mina krav på mig själv. Jag är knappast ensam om detta problem.

Dagens uppmaning: Gör som jag och inse att prestationsångest och perfektionsvansinne är det största tidsslöseriet du kan ägna dig åt.