jennyhelena

Jag kör sällan bil. Nästan aldrig faktiskt. Kanske beror det på att jag inte har någon, kanske beror det på att jag är så nervös av mig. Trots min ovana har jag aldrig hamnat i någon farlig situation. Men tre händelser glömmer jag inte, det är förstås en överdrift att kalla dem trauman. Jobbiga situationer är nog mer lämpligt.

1. När jag var nybliven bilförare lånade jag pappas bil och åkte in till stan. Väl där skulle jag parkera ...
Det var sjukt tight och givetvis kom jag in fel på parkeringsplatsen. Där satt jag helt ensam i en alldeles för stor bil på en alldeles för liten parkering. Och bråttom hade jag. Efter några minuters panik insåg jag att jag måste göra något. Ett försök att ta mig därifrån. Millimetrar framåt, millimetrar bakåt ... till slut var jag ute. Inte en repa så långt ögat kunde nå.

2. En sommardag för flera år sedan skulle jag köra till stugan. Jag tog som vanligt trygga Timmervägen (där är det bara att köra rakt fram fallera). Ingen bil framför mig men några bakom. Jag trallade fram och kände mig stolt och modig ... tänk att jag satt där i en bil för mig själv och körde. En skön känsla! Så fick jag syn på några måsar på vägen en bit fram. Jag började bromsa försiktigt (fortfarande bilar bakom som vägrade att köra om fast jag hatar att ha bilar bakom). När jag var supernära var jag tvungen att bromsa lite mer men måsjävlarna vägrade att lyfta från marken. Till slut flög två av dem iväg men var var den tredje? Pang! På vindrutan med en smäll. Den största mås jag någonsin har sett. Minst! Jag kunde inte tvärbromsa, jag kunde inte väja, jag kunde inte göra något. Bara låta några stilla tårar trilla nerför kinderna och köra vidare. Inte en skråma på rutan.

3. Jag hade länge svårt att få in backen på mammas bil. Det var stört omöjligt och innan jag lärde mig fick jag alltid se till att parkera någonstans där jag inte behövde backa ut. Jobbigt värre. Hursomhelst så lärde jag mig till slut och problemet jag hade haft verkade aldrig ha funnits. Det gick så bra att lägga i backen att jag med nöje parkerade var som helst. Kanske till och med i en rondell? Nej, kanske inte, men min tredje jobbiga situation skulle nästan kunna beskrivas så. Jag hade kört i stan och var på väg hem. Stannade vid en rondell och väntade på min tur. Totalt ivrig att komma iväg (och totalt stressad över bilen bakom) slängde jag i ettan och rivstartade. Til min stora förvåning körde jag inte framåt ... oj, oj, oj. Förmodligen hade mitt tidigare backproblem lämnat spår i mitt undermedvetna och nu kröp det fram, fast tvärtom. Men jag hann bromsa, få in den riktiga ettan och sedan susa framåt. Inga bucklor någonstans.

Tre jobbiga och pinsamma situationer under de åtta år jag har haft körkort hittills. Tre händelser som just vid respektive tidpunkt kändes halvtraumatiska. Men inget värre har hänt. Kanske för att jag kör så sällan, kanske för att jag kör försiktigt.