jennyhelena

Jag är tystlåten. Kan vara totaltyst hur länge som helst. Det händer att jag pratar sönder folk ibland ... när jag har varit tyst för länge. Men ofta är jag bara tyst. Pratar inte i onödan. Många tycker att det är konstigt. Några tycker att det är dumt. Jag tycker att det är ganska skönt. För egentligen pratar alla om samma saker. Om och om igen. Det kan vara så tröttsamt. Kan ingen säga något nytt? Något jag inte redan vet eller något jag faktiskt bryr mig om.

Så känner jag ofta. Orkar inte prata för pratandets skull. Orkar inte lyssna på onödigt prat. Men ... så kommer det dagar och stunder då jag skulle kunna prata i timmar. Då jag har så mycket att säga att jag knappt vet var jag ska börja. Tystnaden dör plötsligt.

Ofta dör min tystnad när det inte finns någon som lyssnar. När jag bara har mig själv att prata med. Och det är ju värdelöst. Jag tycker ju redan som jag gör och behöver inte berätta mina saker för mig själv. Vad dumt. Varför passar jag inte på att ta död på tystnaden när det finns andra människor i närheten?

Något att fundera på kanske ... men jag föddes verkligen inte med talets gåva. För det mesta är jag nöjd med att vara som jag är men ibland är det sjukt frustrerande. Ibland önskar jag att jag kunde sälla mig till den stora skaran som pratar för pratandets skull. Som kan prata om allt och inget. När som helst, med vem som helst och hur som helst.