jennyhelena

Planen var att tvätta kläder och motionera. Så blev det inte alls. Jag åt en glass, ett skrovmål och drack ett glas vin. Och jag tog en fet portion tristess till det. Nu är jag tjock. Inte tjock på riktigt men alltså det är så det känns. Jag har lagt på mig ett par kilon de senaste månaderna och det känns obekvämt (eftersom kläderna inte passar så bra). Jag vill aldrig bli pinnsmal igen (den enda gången jag varit det var kroppen trasig och ur funktion på grund av att jag gått och dragits med obehandlad diabetes ett tag) men jag vill absolut inte bli fet heller. Aldrig. Det här är faktiskt ett sensationellt inlägg ... vikt och sådant har egentligen aldrig brytt mig så värst. Visst har jag nojjat över grejer och visst har kroppen alltid varit ett aktuellt ämne men faktiskt så har jag för det mesta varit nöjd med min fina figur. Men nu inser jag att jag måste överge det tragiska med att äta på grund av tristess. Och jag måste börja träna. Jag måste ha måsten, annars går det inte.

Jag säger: Kom igen! En uppryckning är vad jag behöver. Och kanske någon att bränna fett med.