Upp, upp, ner
Det mesta känns så himla bra just nu. Jag känner mig gladare, piggare och mer inspirerad än på länge. Det är verkligen härligt :) Imorgon jobbar jag sista dagen hos pappa. En hel del vemod, som sagt, men jag längtar verkligen till mitt nya jobb. Undrar bara hur jag ska klara mig utan Lipton. Vill ha honom liggandes vid mina fötter när jag jobbar. Men, nog om deppandet över det.
Jag mår fint! Det har varit några hektiska veckor och det brukar alltid få igång mig. Jag behöver aktivera mig för att må bra. Så är det nog för nästan alla egentligen. Det är kul att ha kul :)
Men så fick jag en riktig käftsmäll igår. En nära vän har fått diabetes. Det är inte det att diabetes är särskilt jobbigt att leva med, för det är det inte, men jag vet hur det känns att ligga där på sjukhuset och inte kunna greppa det som händer eller förstå varför. Jag minns varenda känsla som om det vore igår ... men det är mer än tre år sedan jag låg där i sjukhussängen och undrade hur f*n livet skulle bli. Jag önskar så att min vän kunde få slippa det. Slippa sjukdomen, slippa grubbleriet och bara få må bra. Det önskar jag förstås alla. Jag vet att hon kommer klara det här hur bra som helst men det hjälper liksom inte att säga det. Till alla er som inte har diabetes kan jag berätta att livet är precis som vilket liv som helst och det finns många sjukdomar som är vansinnigt mycket värre ... ändå finns det dagar då det kan kännas tungt och orättvist och man kan bli förbannad på alla andra som inte fattar någonting. Typ. Jag hoppas att jag kan vara ett stöd för min vän.
Ja, så det finns lite tråkigheter i den annars ganska trevliga tillvaron. Men det är väl så livet är.
Natti
Jag mår fint! Det har varit några hektiska veckor och det brukar alltid få igång mig. Jag behöver aktivera mig för att må bra. Så är det nog för nästan alla egentligen. Det är kul att ha kul :)
Men så fick jag en riktig käftsmäll igår. En nära vän har fått diabetes. Det är inte det att diabetes är särskilt jobbigt att leva med, för det är det inte, men jag vet hur det känns att ligga där på sjukhuset och inte kunna greppa det som händer eller förstå varför. Jag minns varenda känsla som om det vore igår ... men det är mer än tre år sedan jag låg där i sjukhussängen och undrade hur f*n livet skulle bli. Jag önskar så att min vän kunde få slippa det. Slippa sjukdomen, slippa grubbleriet och bara få må bra. Det önskar jag förstås alla. Jag vet att hon kommer klara det här hur bra som helst men det hjälper liksom inte att säga det. Till alla er som inte har diabetes kan jag berätta att livet är precis som vilket liv som helst och det finns många sjukdomar som är vansinnigt mycket värre ... ändå finns det dagar då det kan kännas tungt och orättvist och man kan bli förbannad på alla andra som inte fattar någonting. Typ. Jag hoppas att jag kan vara ett stöd för min vän.
Ja, så det finns lite tråkigheter i den annars ganska trevliga tillvaron. Men det är väl så livet är.
Natti
Kommentarer
Postat av: Annica
Hej! Inte varit inne här på ett tag så verkar missat lite ;) Men låter som du fått nytt jobb, vad kul! Stort grattis! Vad/var? Vore kul att höra mer :) Kram och lycka till med allt!
Trackback