jennyhelena

Du har säkert lagt märke till att det är mycket snö. Men har du sett alla stigar?

Jag vet inte hur många stigar jag har trampat på den här vintern men jag vet att jag blir lika lycklig varje gång jag hittar en stig precis där jag behöver en. Det händer hela tiden faktiskt och jag är så fascinerad över att snön knappt hinner lägga sig på marken innan nya stigar är upptrampade. Jag har inte så mycket emot att starta en stig men i år har jag inte behövt trampa så himla mycket i djupsnö (ja, allt är relativt). Funderar ibland över vem som tog de första, pulsande stegen genom snön och undrar om det var en person som gladdes åt att hjälpa andra eller som svor över kalla fötter och blöta strumpor. Jag vill gärna önska att alla som påbörjar en stig gör det med ett leende på läpparna.

En alldeles särskild stig har gjort mig extra glad. Inte för att den var viktig eller gjorde min väg genare. Nej, det var en väldigt kort stig, som kanske knappt kan kallas stig, men som i alla fall var resultatet av många människors val att vandra samma väg. Den här stigen leder genom JA! Jag menar förstås JA:et i Hedbergska parken där man kan välja att gå igenom JA, NEJ eller VET EJ. Vad härligt att nästan alla som traskat där har valt att gå genom JA. Och dom som valde det bara för att andra trampat ner snön där innan kanske fick en gnutta positivitet på vägen :D

Optimismen lever!