jennyhelena

Mitt humör har inte varit så skönt i veckan. Dålig sömn och pms kan tänkas vara de största bovarna men jag kan nog räkna in handbollsförlusterna också. Hur som ... ikväll blev allt precis som det jag åt till lunch. Just det, pannkaka.

Det började med att jag kom hem från jobbet lite senare än planerat. Kände mig ganska lugn ändå för jag var i hyffsad tid för att nästan hinna till dragspelskursen. Jag tog bussen bort till Nacksta där vi har kursen nuförtiden och hoppade lyckligt av på rätt busstation. Eftersom jag inte riktigt visste var lokalen var så irrade jag runt en stund. Såg strax en gammal farbror med rullator och två systemkassar vandra omkring. Jag gick fram till honom och hejade. Han hejade glatt tillbaka så jag frågade om han visste vilket håll jag skulle åt. Då blev han helt tom i blicken och gjorde några konstiga läten. Jag frågade en gång till, lite högre denna gång, men samma sak hände igen. Jaha, tänkte jag, och irrade vidare. Farbrorn verkade förvirrad en stund men sedan såg jag att han gick in i ett hus. Så småningom hittade jag rätt i alla fall och då återstod bara den lilla detaljen att ta sig in. Jag ringde, ringde och ringde till mina dragspelsvänner men ingen svarade. Jag ringde några gånger till, traskade runt huset och kikade in genom fönstren men inte en tillstymmelse till liv.

Jag gav upp. Hade tur och fick skjuts hem av broren. En himla tur faktiskt eftersom jag inte hade med mig kärran som jag brukar dra dragspelet på.

Allt går inte alltid i lås. Men lita på att dörrarna till dragspelskursen gör det. Nu är jag riktigt trött. Och frusen.