Ikväll handlar det om passion
Jag är tydligen opassionerad enligt somliga. Men icke! Jag satt här och funderade över det där med passion. Jag skulle nog säga att jag är den mest passionerade person jag känner. Åtminstone inuti.
För att komma vidare från det ena till det andra men ändå stanna kvar inom samma ämne så tänker jag på två saker. Idrott och musik. Nej, förresten, jag tar med en tredje sak. Språk. Det här är mina föremål för passion. Det finns annat också, människor till exempel, men jag stannar här ikväll. Jag är varken ett fanatiskt musikgeni, en kunnig musiklyssnare, proffsidrottare, en trogen supporter, författare eller hängiven lingvist. Ändå är det inom idrott, musik och språk jag blir så där galet passionerad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Du vet när hjärtat springer iväg och tar tankarna med sig. Jag har berättat förut om alla känslostormar som handbollslivet triggade fram. Och varifrån kommer känslostormar om inte från passion? Musik väcker samma ogreppbart ofantliga känslor. Och språk ... där är jag en novis som bara drömmer om att vara bäst. Det är just det där med att vara bäst som är mitt stora aber. Mitt skäl till att inte vara det stavas tålamod och psyke. Bristande och fel. Det är därför jag kanske verkar halvhjärtad och kluven ... jag har passionen men inte de andra bitarna för att hitta fram.
Nu tröttnade jag plötsligt på att skriva. Ids inte utveckla detta otydliga resonemang som ändå inte är annat än ett ganska riktat meddelande och en slags ursäkt till mig själv.
Ikväll har jag för typ första gången någonsin delat ett chips innan jag började äta på det. Hittade det största chips jag sett trots att jag är tidernas chipsoman. Mer spännande än så blir inte kvällen (förutom att jag ska sätta mig och lyssna på musik och passionera mig in i tonerna och så småningom boken som jag så gärna vill berätta om men tänker hålla tyst om så att min bokklubbskompis U inte råkar läsa vad jag tycker om den ... det får hon inte veta förrän nästa bokklubbsträff).
Nu, natti. Jag kanske skriver om vardagen en annan dag. Det är mest jobb för dig som undrar. Och jobbet gillar jag!
För att komma vidare från det ena till det andra men ändå stanna kvar inom samma ämne så tänker jag på två saker. Idrott och musik. Nej, förresten, jag tar med en tredje sak. Språk. Det här är mina föremål för passion. Det finns annat också, människor till exempel, men jag stannar här ikväll. Jag är varken ett fanatiskt musikgeni, en kunnig musiklyssnare, proffsidrottare, en trogen supporter, författare eller hängiven lingvist. Ändå är det inom idrott, musik och språk jag blir så där galet passionerad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Du vet när hjärtat springer iväg och tar tankarna med sig. Jag har berättat förut om alla känslostormar som handbollslivet triggade fram. Och varifrån kommer känslostormar om inte från passion? Musik väcker samma ogreppbart ofantliga känslor. Och språk ... där är jag en novis som bara drömmer om att vara bäst. Det är just det där med att vara bäst som är mitt stora aber. Mitt skäl till att inte vara det stavas tålamod och psyke. Bristande och fel. Det är därför jag kanske verkar halvhjärtad och kluven ... jag har passionen men inte de andra bitarna för att hitta fram.
Nu tröttnade jag plötsligt på att skriva. Ids inte utveckla detta otydliga resonemang som ändå inte är annat än ett ganska riktat meddelande och en slags ursäkt till mig själv.
Ikväll har jag för typ första gången någonsin delat ett chips innan jag började äta på det. Hittade det största chips jag sett trots att jag är tidernas chipsoman. Mer spännande än så blir inte kvällen (förutom att jag ska sätta mig och lyssna på musik och passionera mig in i tonerna och så småningom boken som jag så gärna vill berätta om men tänker hålla tyst om så att min bokklubbskompis U inte råkar läsa vad jag tycker om den ... det får hon inte veta förrän nästa bokklubbsträff).
Nu, natti. Jag kanske skriver om vardagen en annan dag. Det är mest jobb för dig som undrar. Och jobbet gillar jag!
Kommentarer
Trackback