jennyhelena

Kylan kryper närmare och närmare. Den här tiden på året är jag ofta frusen. Men tiden är allt annat än frusen. Den forsar snarare fram som glödhet lava. Dagarna är för korta. Nu har jag klagat på det i hundra år snart, hemska tanke vad pessimistisk jag verkar vara. Det är väl bara att ta vara på varje minut och utnyttja all tid maximalt. Nej, så enkelt är det inte. Det är svårt. Men så ibland kommer stunder då tiden står stilla ... det är som att jorden slutar snurra. Om jag lär mig de gemensamma nämnarna för sådana tillfällen; vilka situationer, känslor och omgivande element som krävs, så skulle jag kunna skapa frusen tid. Kanske?

En låtsastanke tar sakta fart
Fantasivärlden existerar snart